Fjonkan

...så känns allt nu...
Efter flera veckors surande så mår man inte bra...
Jag säger sällan att jag mår dåligt till någon... Det är lite som att man förlorat något då... Kampen om att alltid vara så jävla duktig och bra....
Jag brukar inte ens märka av att jag mår dåligt...
Allt kommer ikapp en och kroppen säger tillslut ifrån...
STOPP, STANNA, SLUTA!
Det är inte roligt att känna ångest utan attt ha något att ha ångest för...

Jag orkar fan knappt jobba... Det är tråkigt på jobbet... Minsta motgång och jag vill börja gråta...
Idag ville jag gå hem när de va som pissigast...
Man ska aldrig säga sina planer högt för då äre någon som snor ideén... Jävla idioter...
Sjukanmäld utan att va sjuk sjuk... mådde bara piss...

Jag vill fan inte ha någons medlidande.... Jag vill inte att de ska tyckas synd om mig... Jag vill inte ha uppmärksamhet...

Jag vill fan bara att allt ska vara som vanligt igen...
Som de va förut...
Jag vill att Mamma ska leva och att pappa ska betee sig som vanligt igen....
Allt jävla bråk å tjaffs bryter ner mig i bitar!

_________________

Nu har Madde å John precis åkt... Varit här å duschat, druckit öl och kikat tv4 med mig... Skönt med lite sällskap...
Aldrig nån som kommer och hälsar på mig... Lär kanske köpa mig en kaffepanna först? bläääh.
Nu ska jag väl ta å sova oxå. Barnis imånbitti... tiiidigt...


Fjonkan - hopplös